En stor visionär har lämnat oss. Steve Jobs, den ena grundaren och VD för Apple, har avlidit i en ålder av 56 år. Hans syster Mona Simpson skrev en gripande hyllning till honom i New York Times som jag här återger slutet på:
Vi kommer alla - i slutändan - dö, in medias res. I mitten av en berättelse.I mitten av många historier. Jag antar att det inte är helt korrekt att kalla någons dödsfall oväntat, som levde med cancer i flera år, men Steves dödsfall var oväntat för oss. Vad jag lärt av min brors död var att karaktär är essentiellt: Vad han var, var hur han dog. I tisdags morse ringde han mig för att be mig att skynda upp till Palo Alto. Hans ton var tillgiven, ömsint, kärleksfull, men han lät också som någon vars bagage redan var fastspänt på fordonet, som om han redan hade påbörjat sin resa, även om han var ledsen, verkligen djupt ledsen, över att behöva lämna oss.
Han började ta farväl och jag stoppade honom. Jag sade: "Vänta. Jag kommer. Jag är i en taxi på väg till flygplatsen. Jag kommer vara hos dig. "
"Jag säger det till dig nu eftersom jag är rädd att du inte kommer att hinna i tid."
När jag kom höll han och hans Laurene på att skoja med varandra, som partners som hade levt och arbetat tillsammans varje dag i sitt liv. Han såg in i sina barns ögon som om han inte kunde släppa blicken.
Fram till ca 14 på eftermiddagen kunde hans fru väcka honom för att låta honom prata med sina vänner från Apple.
Sedan, efter en stund, stod det klart att han inte längre skulle vakna igen. Hans andning förändrades. Andetagen blev tunga, ansträngda, målmedvetna. Jag kunde känna honom räkna sina steg igen, sikta längre än någonsin tidigare.
Detta är vad jag lärt mig: han arbetade på detta också. Döden hände inte Steve - han nådde ännu ett mål.
Han berättade, när han sa adjö och berättade att han var ledsen, så ledsen, att vi inte skulle kunna bli gamla tillsammans som vi hade alltid planerat, att han skulle till en bättre plats.
Dr Fischer gav honom en 50/50 chans att överleva natten.
Han överlevde natten. Laurene låg hela tiden bredvid honom på sängen. Ibland ryckte hon till när det uppstod en längre paus mellan hans andetag. Hon och jag tittade på varandra, och då tog han ett djupt andetag och började om igen.
Detta behövde göras. Även nu hade han en sträng, fortfarande vacker profil - profilen hos en absolutist, en romantiker. Hans andedräkt tydde på en mödosam resa, att stigen var brant, att han nått hög höjd. Han verkade vara på klättring.
Men utöver den viljan, arbetsmoralen, styrkan, fanns också vår älskade Steves förmåga till förundran, konstnärens tro på ideal, det ännu vackrare som skulle komma .
Steves sista ord, timmar tidigare, var enstavigt, och upprepades tre gånger.
Innan han gav sig av på sin sista resa,såg han på sin syster Patty, länge på sina barn, sedan på sitt livs kärlek, Laurene, och sedan över axeln förbi dem. Steves sista ord var: ”Oh wow. Oh wow. Oh wow”.
Resultaten sjunker i den svenska skolan. OECD mäter var tredje år sedan år 2000 alla15-åringars kunskaper och i den senaste mätningen från 2009, som nu publicerats, har Sverige tappat ytterligare mark. Sverige tappar på alla områden. Segregeringen ökar också. De med högutbildade föräldrar drar ytterligare ifrån dem med lågutbildade föräldrar.
Detta ligger bland annat bakom den lag som nu regeringen lagt fram och som börjar gälla från nästa år. Om detta räcker är jag inte man att svara på, men jag planerar att gräva vidare i frågan och se dels hur oppositionen ställer sig till sakfrågan, dels hur skolverket och lärarna betraktar den nya skollagen. Något måste göras förstås och jag kan tycka att det låter som steg i rätt riktning att satsa på lärarlegitimation och högre krav.
Jan Björklund håller presskonferens på Rosenbad ons 7 dec 2010 kl 13
Fastnade härom dagen i en bok om atombomber. Har nog inte förstått förut vilka fruktansvärda krafter det handlar om.
Atombomben"Dirty Harry" provsprängdes den 19 maj 1953 klockan 4.05 i Utahs öken, strax utanför staden St George. Bomben var på 32 kiloton och orsakade den värsta radioaktiva atmosfäriska nedsmutsningen av alla prov på den amerikanska kontinenten. Eldklotet varade i hela 17 sekunder, steg sedan 11, 6 kilometer upp i luften, och lade sig sedan över staden St George. Majoriten av de 5 000 invänarna i staden fick sedan cancer. Filmen Erövraren, med John Wayne i huvudrollen, spelades in här i närheten ett år senare.
30 år senare hade 91 av 220 medverkande fått cancer. Däribland John Wayne.
"Castle Bravo" är USA:s största vätebomb någonsin. Den var på 15 megaton. En sekund efter explosionen var eldlotet 6 km brett och syntes 400 mil bort. Molnet nådde 40 km upp i atmosfären och det blev som störst 10 mil brett. Undersidan på molnet nådde en höjd av 16 km. Sprängkratern var 2 km bred och 75 m djup. Bomben blev 2,5 gånger starkare än man trott och orsakade en strålningskatastrof över öarna runt Nam i Bikiniatollen. Nära nollpunkten drabbades öarna av strålning på upp till 50 Gy (Gray) per timme (det motsvarar 5000 rad) och 19 mil bort av upp till 10 Gy (1000 rad) per timme. Ännu idag är området obebeligt.
[liten faktaruta: 1 Gy = 1 Joule per kilogram. Om hela kroppen bestrålas lika är 1 Gy = 1 Sv. Strålningen från en röntgenundersökning motsvarar 1 mSv, dvs 1/1000-dels Sievert. 1 Sv motsvarar alltså 1000 röntgenundersökningar och 50 Sv således 50 000 röntgenundersökningar. 3-4 Sv är dödligt. Dosen 19 mil bort var alltså tre gånger högre än en dödlig dos strålning!]
"Tsar-bomben" är världshistoriens största vätebomb och detonerade i Sovjetunionen i Novaya Zemya kl 11:32 den 30 oktober 1961. Bomben var på över 50 megaton. Det är 1400 ggr mer än båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, 18 gånger mer än alla konventionellt släppta bomber i Europa under hela Andra världskrigets sex år.
Eldbollen var nästan en mil i diameter. Bomben kunde ses 100 mil bort (i både Finland och Sverige både syntes och kändes den). På en radie av 3,5 mil i diameter förintade den allt levande och på en radie av 10 mil i diameter gav den tredje gradens brännskador för det eventuella liv som fanns i testområdet. Molnet var sju gånger högre än Mount Everest och nådde Mesosfären, 6,4 mil upp i luften. Explosionen skakade marken så mycket att den på Richterskalan gav en magnitud på 7,1, trots att bomben detonerade 4,2 kilometer upp i luften. Energin i den bomben motsvarar vad hela USA, alla hushåll, alla fabriker och alla fordon, förbrukar under 3,27 dagar.
Och ändå hade ryssarna bantat ned bomben. Den var egentligen på 100 megaton. De var lite oroliga för strålningsnedfallet...
Minns hur rädda vi var för atomkriget när jag var liten. Det är ju ingen som är rädd för det idag. Ingen talar ens om atomvapen. Lustigt hur det vapnet bara kan försvinna från förstaplatsen på det barn är mest rädda för...!
Eftersom jag är filmnörd hajade jag till lite extra för det här med John Wayne. Jag tycker att han var riktigt bra i sin sista film från 1976 The Shootist (sv.Den sista gunfightern), som jag har ett klipp ur här: http://www.youtube.com/watch?v=7JUfOIglaSc
Precis som John Wayne, fick rollfiguren John Bernard Books cancer. Han inleder också en romans med en åldrande Bond Rogers (Lauren Bacall) och dör i slutet av filmen i en revolverduell. Det är faktiskt min favorit bland hans filmer, för att jag tycker att man kan se den riktiga John Wayne i rollen, inte bara karikatyren på John Wayne.
Att han fick cancer kan visserligen bero på att han var kedjerökare (han rökte sex paket om dagen) och det kan ju faktiskt ha varit det som gjorde att han 1964 diagnosticerades med lungcancer. Fast det han dog av, den 11 juni 1979, var magcancer.
Här har ni filmen The Conquerer som gick upp på biograferna 1956: http://video.google.com/videoplay?docid=1483424283545832821#
Kanske lite svårt att se, men John Wayne spelar Temüdjin, senare kallad Djinghis Khan, i filmen. Den utspelar sig i kinesiska Gobiöknen. För mer om Djinghis: http://sv.wikipedia.org/wiki/Djingis_khan.
John Wayne ser otroligt löjlig ut i sin mustasch, och hela tiden har man för sig att man tittar på en Westernfilm. Som man kan förstå blev det här en av 50-talets stora kalkoner. För engelsmannen Oscar Millard, som skrev manus, var det här ett absolut bottennapp, vilket bidrog till att han efter filmen aldrig mer arbetade med filmmanus, utan istället tv.
Den kan trots allt ändå vara intressant att se med tanke på att nästan hälften av de medverkande fick cancer.
Dit hör till exempel regissören Dick Powell, som dog 1963, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Susan Hayward, som dog 1975 i hjärntumör, Pedro Armendáriz (som spelar Jamuga) som tog livet av sig 18 juni 1963 när han fick cancerbeskedet (han hade njurcancer),och vars sista roll blev som Ali Kerim Bay i bondrullen Agent 007 ser rött (orig.From Russia with Love). Han tog livet av sig efter att inspelningen var klar (han sköt sig). Agnes Moorehead dog 30 april 1974 i Livmodercancer (hon är kanske mest känd som häxan Endora i tv-serien Bewitched, som filmatiserades 2005 med Nicole Kidman och Will Ferrell i huvudrollerna), John Hoyt (som dog i lungcancer 1991), mfl.
46 av de 91 som fick cancer efter filmatiseringen av Erövraren har avlidit till följd av sin cancer.
Wang Khan, spelad av Thomas Gomez, dog 1971 i en bilolycka. Medverkade gjorde också William Conrad, som senare skulle bli så känd som Frank Cannon.
Lee Van Cleef medverkade också, mest känd från Sergio Leones Den onde, den gode, den fule från 1966 (den filmen ligger faktiskt på fjärde plats på IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna i historien). Båda John Waynes söner (Michael och Patrick Wayne) drabbades senare av tumörer men överlevde. En annan kuriosa är att filmen producerades av Howard Hughes. Den kostade honom drygt 5 miljoner Dollar att göra - lite drygt 39,5 miljoner dollar i dagens penningvärde, dvs drygt 284 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde. Inga småpengar, om man betänker att en genomsnittlig Hollywoodfilm idag kan kosta 65 miljoner dollar att göra, drygt 470 miljoner kr!
Några år senare blev Hughes porträtterad av Leonardo DiCaprio i filmen The Aviator: http://www.clevver.com/movies/video/14124/the-aviator-trailer.html
Howard Hughes dog den 5 april 1976 av njursvikt ombord på ett plan för att få läkarvård. Så kan det gå!
John Wayne ville ju egentligen spela Dirty Harry som kom 1971, men fick inte rollen för han ansågs för gammal. Istället spelade han in McQ 1974. Här ser vi honom i McQ och Brannigan: http://www.youtube.com/watch?v=YGeBzPNqiQY:
Producenterna av Dirty Harry tänkte först låta Dirty Harry vara polis i Seattle men när Clint Eastwood blev inblandad ändrade de staden till San Francisco. McQ utspelas i Seattle, och det är nog inte en slump.
Året efter spelade han Brannigan, också en polisfilm. Tror att han blev lite sårad av att ha ansetts för gammal. Han ville liksom visa att han kunde!
En god vän till mig har hjälpt en man som i många år haft diagnosen schizofreni, trots att han inte haft symptom som överensstämmer med denna sjukdom. Efter mycket strid i förvaltningsrätten (som förut hette Länsrätten) har nu diagnosen tagits bort, eftersom den enda diagnos man kan sätta på honom är Asperger.
Det är i sådana stunder man undrar: hur lätt är det att spärra in folk och omyndigförklara dem i Sverige? När man kommer in på psykiatrins domäner verkar det skrämmande lätt, förutsatt att föräldrar och anhöriga är eniga. Detta trots att objektiv diagnos saknas och mot patientens vilja. Rätt skrämmande faktiskt!
Läs om ärendet här: http://www.clasgoranuddh.blogspot.com/
När min mobiltelefon dog imorse så fick jag mig en tankeställare. I den hade jag alla telefonnummer till alla jag känner. Det handlar om säkert några hundra namn. Jag kommer bara ihåg kanske 10 (om ens det). Ofrånkomligen kommer jag att tappa några om inte de flesta numren (men jag har kanske en backup).
Sedan har jag hela min planeringskalender i mobiltelefonen. Det är datum för det kommande halvåret som jag har inlagda. Jag kommer ofrånkomligen att missa saker, även om jag där har backup för kanske 75%.
För att inte tala om hur ofta jag använder mobiltelefonen. Jag surfar dagligen, kollar min mail, tittar på Youtube, chattar på Facebook, skriver i Twitter, kollar i Wikipedia, googlar.
Otroligt vad beroende jag gjort mig av teknik! Det här känns faktiskt lite värre än när min laptop gick sönder för några veckor sedan (ett glas vatten dödar den rätt effektivt).
Om jag ska summera det här pånågot vis kan jag väl säga; det värdefullaste i mobilen är inte tekniken utan de kontakter till människor som finns där.
Har jobbat på Svenska Spel i några år och en tid som journalist på Nynäshamnsposten (2010) men pluggar nu vidare inom journalistik och siktar på en framtid inom mediebranschen.
Inlägg
.jpg)