EU står inför något nytt

(EU.s historia på 5 minuter).



Även om Lissabonfördraget inte är något nytt fördrag är det kanske ändå, menar jag, det mest banbrytande i EU:s historia sedan Maastrichtfördraget.
EU försöker faktiskt att stärka demokratiseringsprocessen, göra EU mer legitimt och lättare att förstå. Sverige, och Fredrik Reinfeldt, ska naturligtvis ha sin del av äran för att fördraget kunde bli verklighet den 1 December 2009.

Vad innebär då fördraget?

* Till att börja med så görs EU till en juridisk person. EU blir en federation, med andra ord. Överstatligheten har stärkts. Detta innebär att de pelare vi vant oss vid nu slås samman och försvinner. EU är inte längre tre pelare utan en enda entitet.

* Antalet ledamöter i parlamentet, som innan valet i Juni var på 785 ledamöter och som efter valet var på 736 ledamöter, kommer nu att få 751 ledamöter. Inget land får ha mindre än 6 ledamöter och inget land får ha fler än 96.

* En permanent ordförande för Europeiska rådet införs och får en mandattid på 2,5 år. En ny ”Utrikesminister” införs också i Ministerrådet med ett eget departement. Röstningsprocedurerna förändras också i Ministerrådet. Den stora skillnaden gentemot tidigare fördrag är att Lissabonfördraget inte ersätter det föregående.
Det ska istället ses som ett tillägg till grundlagarna i EU - de båda fördragen från 1958 (Romfördraget) och 1993 (Maastrichfördraget), som alltså gäller samtidigt som Lissabonfördraget, men i något förändrad form.

* Europeiska unionens råd, som förut bara kallades Ministerrådet, kommer att döpas om till Ministerrådet. Antagligen för att undvika sammanblandning med Europarådet eller Europeiska rådet. Dessutom kommer röstningssystemet att förändras. Från 2014 kommer det att krävas dubbel majoritet (minst 55 procent av länderna) istället för, som idag, kvalificerad majoritet. Under en övergångstid fram till 2017 kan man välja vilken av röstningsprocedurerna man vill använda. Det nya systemet gynnar de största och minsta länderna och missgynnar de mellanstora.

* Kommissionen skulle först bantas ned sa man i Nicefördraget, men nu har man ändrat sig och även i fortsättningen kommer kommissionen atrt innehålla en medlem per land. Idag är man 27 stycken.

* De nationella parlamenten får betydelse. Om kommissionen väcker ett förslag har de nationella parlamenten 8 veckor på sig att pröva subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen). De nationella parlamenten kommer alla ha 2 röster var. Det behövs 1/3-del av parlamenten för att kommissionen ska ompröva sitt förslag, dvs 9 parlament och 18 röster.
Handlar förslaget om straffrättsliga eller polisiära frågor kommer det att räcka med 1/4-del, dvs 7 parlament och 14 röster.

* Har ett förslag redan vandrat vidare i processen och hamnat hos parlamentet och Ministerrådet, kan det röstas ned om en majoritet i Parlamentet röstar ned det.
Samma sak med en initiativ från kommissionen - EU-parlamentet kan ta bort det från dagordningen med ett majoritetsbeslut. Även Ministerrådet kan avstyra ett initiativ om majoriteten av ministrarna röstar ned initiativet.

* Medborgarinitiativ. En miljon EU-medborgare kommer i framtiden att kunna lägga fram förslag till kommissionen, men det är inte tvingande.

EU:s organisationer och förändringar


Europeiska rådet (Herman Van Rompuy blev ordförande den 1 dec. Han kallas av många "EU:s president" men hans enda makt i 2,5 år nu är att hålla i ordförandeklubban på statschefernas möten. Han är inte president. Han är mötesordförande. Han har dock ett visst inflytande i det att han sätter dagordningen.
Han kan dessutom ju bara väljas om en gång på ytterligare 2,5 år. I Europeiska rådet möts statscheferna och/eller regeringscheferna samt kommissionens ordförande.
Fram till 1 dec leddes mötena av Fredrik Reinfeldt men framledes alltså av Van Rompuy. Till skillnad från Fredrik får han ingen röst i rådet.
Herman Van Rompuy kommer alltså att leda alla möten i Europeiska rådet, där unionens stats- och regeringschefer sammanträder för att dra upp riktlinjer för unionens utveckling (fyra möten per år), men Van Rompuy kommer också att representera EU.
Tänk på vår svenska kung så har ni en bra bild av den ”makt” Van Rompuy kommer att ha. Han kommer mest att glassa runt på en massa möten och hålla tal och vara ”ansiktet utåt”.


Catherine Ashton, EU:s "utrikesminister" (egentligen kommer hennes titel att vara”höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik”) kommer däremot att få reell makt.
Hon kommer från nästa år att vara BÅDE ordförande för ministerrådet när utrikesministrarna träffas (= idag ”europeiska unionens råd”) och kommer att bli vice ordförande i kommissionen SAMT få ett eget ”departement” i EU - EEAS (European External Action Service), som kommer att ha mellan 500 och 700 handläggare och totalt kanske 5000 anställda runt om i världen.

Hon kommer att leda mötena i FAC, (Foreign Affairs Council) en gång i månaden, en organisation som ersätter den del av GAERC (General Affairs External Relations Council) som tidigare hade ansvaret för EU:s ”utrikespolitik”.

(Den andra delen av GAERC-mötenas agenda övertas av GAC, General Affairs Council som blir forum för medlemsländernas EU-ministrar i Ministerrådet).

Man kan lätt få bilden av att "presidenten" är mannen med inflytande, men det är inte den bild jag har.
Catherine Ashton kommer att ha mycket mer överstatlig makt än Herman Van Rompuy, som mer kommer att representera den ståndpunkt regeringarna i EU kommit fram till. Sedan förra året är Catherine Ashton EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor och hon kommer även i fortsättningen att vara ansvarig för dessa frågor i kommissionen som ”utrikesminister”.
Ska tilläggas att hon formellt inte tillsätts förrän i januari eftersom parlamentet först måste godkänna henne.

Ministerrådets generalsekreterare var till helt nyligen Javier Solana, som ledde Rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser. Generalsekreterarens jobb var att 1) förbereda ministerrådets möten men också att 2) representera EU utåt.
Arbetsbördan var naturligtvis massiv på den posten, så nu delas den upp och renodlas:
Utrikesfrågorna hamnar på Catherine Ashtons bord, som ”Höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik” i det nya Rådet för utrikesfrågor, medan förberedandet av mötena läggs på Pierre de Boissieu, som kommer att vara samordnare för administrationen både i Europeiska rådet (Van Rompuy) och ministerrådet (Catherine Ashton och ordförandelandet) i det nya Rådet för Allmänna frågor. Nästa gång Pierre de Boissieu har att göra blir i morgon måndag (7 dec) då Allmänna rådet sammanträder. Då ska han förbereda toppmötet för Europeiska rådet den 10-11 dec.

Europeiska unionens råd (= ministerrådet, som med Lissabonfördraget kommer att bli det officiella namnet),där Sverige och Reinfeldt är ordförande (och minns alltså att fram till sista november ledde han även Europeiska rådets möten som alltså är något helt annat, nämligen i formell mening toppmöten i EU)kommer i Januari att få en ny ordförande från Spanien, Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero.
Catherine Ashton kommer att leda utrikesministrarnas rådsmöten men också sitta som Vice ordförande i kommissionen. Även i fortsättningen kommer ändå länder att leda arbetet i ministerrådet ett halvår i taget.
Består av 9 stycken rådskonstellationer, som beslutar på ett av dessa områden, t ex finansministrar, justitieministrar, jordbruksministrar, etc. Varje minister kan fatta bindande beslut för sin regering och för ländernas förvaltning.


Ordförandeskapet i EU (Ministerrådet) har sedan två år tillbaka fungerat som en trio fördelat på 3*6 = 18 månader. För Sveriges del var det Frankrike+Tjeckien+Sverige som samarbetade, medan i det i nästa vända kommer att vara Spanien+Belgien+Ungern som kommer att sitta som ordföranden i 6 månader var. Nästa ordförande är sålunda Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero.

Utvecklingen är onekligen spännande och jag har stora förhoppningar på framförallt Catherine Ashton men också på Rompuys förmåga att knyta ihop säcken när starka viljor träter.